camillaworld

Idag ska jag på arbetsintervju. I vanliga fall skulle jag vara glad och känna mig taggad. Nu orkar jag inte bry mig. Visst behöver jag jobbet både för min ekonomiska och psykiska situation. Men vad betyder ett jobb när allt annat runt omkring faller samman? Kan ett jobb göra en lycklig? Kan ett jobb hålla om och värma en kall natt?

Vi sitter fast och jag kan inte beskriva i ord hur ont det gör mig. Jag håller på att förlora en av de viktigaste personerna i mitt liv och jag vet inte vad jag kan göra åt det. Folk frågar mig vad som gör honom så speciell, vad som får mig att stanna. Hur ska jag kunna svara på det? Jag vet inte. Jag vet bara att han är väldigt speciell och att jag stannar för att jag älskar honom. Jag stannar för att jag vet vad vi kan vara och vad vi egentligen är. Han är den enda som jag någonsin har kunnat se en framtid tillsammans med. Jag kan inte tänka mig mitt liv utan honom. På något sätt hör vi ihop även om vi är så pass olika. Varför skulle vi annars ha hittat tillbaka till varandra efter allting? Varför skulle vi annars kunna älska, glömma och förlåta allt vi har gjort varandra under tidigare år? Hur skulle vi annars kunnat bortse från allt och lita på varandra igen?

Jag hoppas att vi även denna gång ska kunna mötas någonstans, men jag måste erkänna att det inte ser ljust ut. Vi har båda gjort saker som vi ångrar och som den andre måste förlåta. Vi måste båda finna den styrkan som krävs för att kunna gå vidare tillsammans. För att kunna glömma det som hänt och skapa något nytt. För att kunna ta oss igenom det och säga att det har gjort oss starkare och fört oss närmare varandra. Var hittar man den styrkan?


 
Kärlek - den svåraste leken utan regler