camillaworld

Jag kan inte sova! Ligger bara och oroar mig för framtiden. Hur ska vi klara av hyran,, som dessutom ska höjas snart. Hur ska vi klara av de andra utgifterna? I värsta fall kommer vi väl få flytta, men det vill jag verkligen inte. Trivs så bra härute och vi har ju nyss flyttat hit. Vill dock inte att Alex ska behöva betala allting. Jag tycker så synd om honom som kommer att få dra de mesta av lasset igen. Jävla lågkonjunktur! Trodde verkligen att det hade löst sig för oss nu. Visserligen har jag ju funderat på att gå tillbaka till skolan igen, men då hade det ju i alla fall varit mitt beslut att sluta jobba. Och då hade jag ju tänkt att jobba ett bra tag till för att kunna lägga undan så mycket som möjligt så att jag skulle ha en buffert till de löpande kostnaderna. Visst  har jag lite undanlagt nu, men det kommer väl att gå åt nu. Inte till en början kanske, men man kommer ju bara att få mindre och mindre pengar från A-kassan. De första månaderna kommer väl att funka med det man får, men sen när inkomsten börjar dras ner kommer det väl att bli knapert. Vet att det inte ger någonting att oroa sig över det nu, men jag är ju orolig av naturen. Det kommer antagligen att lösa sig, men just nu känns det ganska hopplöst.

Plus att jag ganska snart kommer att tröttna på att bara gå hemma och glo. De första veckorna kommer säkert att vara sköna i den bemärkelsen att man är "ledig", men man får ju nog av den varan med tillslut. Om man nu kommer att njuta någonting av det ens i början. Kommer bara att oroa mig en massa.

Alex frågade förut om jag kommer att bryta ihop snart av insikten att jag snart inte kommer att ha något jobb. Jag svarade att antagligen kommer jag att göra det, ja. Kommer nog att göra det fler än en gång. Men det är väl bara att bryta ihop och komma igen, Känns bara som att jag har behövt att göra det lite väl många gånger nu, men det är väl så livet ser ut. Fullt av motgångar. Men det är väl som det sägs att utan motgångar kan man ju inte glädjas åt framgångarna. Får bara hoppas att framgångarna kommer att komma inom en snar framtid så att det inte var lika kärvt som det var för ett par år sedan. Bara hoppas på att de övriga i min omgivning kommer att få behålla sina jobb och att denna kris snart kommer att vara över.

Men nu kanske jag äntligen kommer att sy gardiner av det tyg, som jag fick av mamma för ett par månader sen. Det har hittills bara legat i en påse inne i extrarummet. Snart kommer jag ju i alla fall få tiden till att göra det. Kanske ska ta och koncentrera mig på mina blommor igen då. Det finns en del som behövs sättas om. Det behövs också inhandlas nya eftersom de flesta ha dött då jag inte har orkat vattna dem. Då kan ni ju förstå hur trött jag har varit den senaste tiden då jag inte ens har orkat att vattna blommor. Vad tar det? Två minuter? Jag har bara inte kommit mig för. Tur att mina ankfötter är tåliga så vi har några levande blommor kvar överhuvudtaget. Men dessvärre börjar de bli så stora så jag vet inte vart jag ska göra av dem. Det blir så fullt i fönstren därnere där de står och på övervåningen får de absolut inte plats. Får försöka hitta någon lösning för dem för jag vill definitivt ha kvar dem. Det är ju de enda blommorna som har varit med mig ända sedan jag flyttade hemifrån. Kommer fortfarande ihåg den dagen jag köpte dem. Det var på blomsterhandeln nere i Valdemarsviks centrum. Jag var hemma över helgen och hälsade på mina föräldrar och jag och mamma var nere i Viken och uträttade diverse ärenden. Jag köpte blommor för ganska mycket pengar då minns jag. Så ankfötterna är här för att stanna. Sorry Alex!

Nej, om jag ska göra ett nytt försök att sova nu kanske. Det är ju en dag imorgon också. Visserligen börjar jag inte förrän klockan ett, men man måste ju ändå få några timmars sömn.

Det som inte dödar härdar!!