The little grey mouse

Jag är och har alltid varit ganska osynlig. Det kommer väl på köpet när man är liten och inte gör mycket väsen av sig. Även om det är ett faktum, som jag idag har accepterat, kan detta göra mig väldigt ledsen ibland. Det är en del händelser, som andra antagligen inte ens lägger märke till, som sätter sig.

Jag anländer till en fest hemma hos en vän, som jag anser står mig ganska nära. Alla andra var redan där. Jag får frågan om jag är hungrig eftersom det finns en massa mat över. Mat som de övriga på festen hade setts innan för att äta tillsammans. Jag blev aldrig tillfrågad om jag ville komma tidigare och äta tillsammans med alla andra, utan blev ditbjuden till en senare tidpunkt. Jag var inte viktig nog att äta tillsammans med alla andra, men resterna dög även åt mig.

En gång var jag hemma och telefonen ringer. Det var en tjej i gruppen, som brukade plugga tillsammans. Hon frågade om jag visste var en annan tjej i gruppen bodde. Mitt svar blev nej. Hade inte ens en aning om vilket område i staden hon bodde. Hon förklarade att hon var bjuden på fest till henne med de övriga i "plugg-gruppen", men hittade inte dit och hade inte hennes nummer. Ville jag kolla på Eniro? Jag ljög och sa att mitt internet inte fungerade. Så alla i gruppen var bjudna på festen.
Alla utom jag.

En annan gång var under högstadiet. Jag vet att det är länge sedan och det är ingenting jag lider av idag, men det är en händelse som har etsat sig fast i mitt minne.
Det var på en franskalektion och läraren skulle meddela resultatet för ett prov vi hade gjort veckan innan. Det var två stycken som hade fått alla rätt. Han ropade ut namnet på en av tjejerna i klassen, varav alla andra började klappa händerna och hurra. Det andra namnet han ropade ut var mitt. Det var knäpptyst i klassrummet. Ingen klappade händerna och ingen jublade. Läraren delade ut proven och fortsatte lektionen som om ingenting hade hänt. Inte heller mina vänner sa någonting angående detta, varken då eller efter.

En av de största händelserna i mitt liv var när jag och min sambo bestämde oss för att köpa hus. Detta är en sak, som man delar med alla som står en nära och förväntar sig att alla ska vara engagerade. Ingen har varit speciellt intresserad av att jag har flyttat till vårt alldeles egna hem. Det visades inget större intresse av att komma och hälsa på. Hallen är nu färdig, men ingen har varit här och tittat hur det blev. Ingen har ens yttrat orden att de vill komma och se hur det blev.  

En fråga jag brukar ställa mig är hur min bröllopsdag kommer att se ut. Hur stor skillnad det kommer att vara på antalet människor på respektive sida i kyrkan. Kommer jag ha tillräckligt många på min sida för att ens fylla en rad?

Jag vet inte varför jag delar med mig av det här egentligen. Det är ingenting jag brukar prata om med någon, ingenting jag vill prata om och det finns nog ingen som egentligen vet om hur jag känner eller upplever detta. Nu för tiden går vanligtvis dagarna förbi utan att jag lägger någon större vikt vid det. Jag har för länge sedan accepterat att det är så här det är och för det mesta tänker jag inte så mycket på det. Men ibland slår det mig med ett knytnäveslag och gör mig otroligt ledsen.

En har mer än en gång sagt mig att jag måste anstränga mig mer för att synas och för att passa in. Den andra händelsen, som jag beskrev här ovanför var en av de gångerna jag har ansträngt mig till max för att passa in. Det fungerade inte då heller. Jag blev ändå lämnad utanför även om jag engagerade mig i varenda tillställning under första tiden på kursen. Så jag anstränger mig inte så mycket längre. Jag har lärt mig att det spelar ingen större roll för ingenting ändras. Det enda som ändras är att jag blir mer ledsen och besviken när jag väl kommer underfund med att jag har blivit utelämnad.

I och med att detta händer överallt så kan jag inte längre skylla på omgivningen. Jag passar helt enkelt inte in någonstans och det är bara att acceptera. Det beror på mig själv och den personen jag är. Jag är en tyst grå liten mus, som är lätt att glömma bort.

Ett av mina favorit ordspråk/citat är "Behandla andra så som du själv vill bli behandlad". Jag tror verkligen på innebörden i dessa ord.


Kommentarer
Postat av: Linda

Men du är väl knappast en grå liten mus, Milla. Det är bara så att antingen så är folk rädda för en, av någon anledning. Man är snäll, söt eller nåt annat (eller båda två), och då ska man "bestraffas" för det. Eller så är det så att efs du är snäll och kanske inte tar för dig lr roffar åt dig på samma sätt som andra så ser en viss typ av människa det och börjar utnyttja.



Det här du skriver om att dina pluggvänner bjöd in alla utom dig, det var jag med om också under första terminen jag pluggade i Sthlm. En kille som pluggade ihop med oss ringde mig och undrade var jag var, och jag hade inte ens en aning om att det var middagsbjudning. Den här tjejen hade bjudit ALLA utom mig. Nu i efterhand inser man att hon hade problem med sig själv, men varför jag var ett sånt stort hatobjekt för henne i skolan (hon såg till att jag blev utfryst av de andra tjejerna under ett helt år) är för mig fortfarande ett mysterium.



Tro mig, jag har varit med om mycket sånt här dissnings-skit senaste åren, t.o.m. från den som stod mig allra närmast egentligen. Obegripligt när jag tänker på det, och att man lät sig köras med! Det är lätt att säga i efterhand att man ska sätta ner stilettklacken, men tillslut gjorde jag nog det iaf med besked.



Jag tror lätt du fyller din del av kyrkan när du ska gifta dig, varför inte liksom? Och om det nu inte skulle komma så extremmycket folk ändå, så är det deras problem, det är inte dig det är fel på, det beror på dem isf.



Och tro mig, det beror på omgivningen och inte dig. Du kanske, liksom jag, har haft oturen ändå att träffa på många sådana här människor (de brukar som sagt dras till lugna och snälla människor), men det är då man får tänka på dem som är bra i ens liv och försöka fokusera på det, även om det är svårt.



Ja, nu blev det här långt, men det engagerar mig, haha. Hoppas ni trivs bra i ert hus! Kram från Sthlm!

2010-12-13 @ 16:16:04
URL: http://yvlima.blogg.se/
Postat av: Sara

Men gumman då! <3 Jag kan inte annat än säga att jag är helt på linje med föregående talare.

Du som är världens snällaste förtjänar verkligen det bästa och inte att bli bortglömd.



Man ska heller inte behöva anstränga sig för att synas för att få vara med. Man ska kunna vara som man är. För de som är ens verkliga vänner ser en, grå, grön, röd eller glittrande, vilken färg man än har. För den du betyder nåt för, glittrar du!



För mig är du ingen grå mus och jag kommer jättejättegärna och tittar på er hall ju! På hela ert hus! :) Jag ska tillochmed ta med nån kaka till Alex. ;)



Sista stycket i föregående talares text är precis så som jag också menar!



Om du har tid att ses nånting innan jul så kommer jag gärna ner och hälsar på. :) Nu har jag iallafall bensin. Haha. :P



Puss och kram!

2010-12-13 @ 18:03:17
URL: http://starattraction.blogg.se/
Postat av: Niklas Karlsson

Även om du liten finns du. Och speciellt grå tycker jag inte du är. Alla mina vänner lyser upp min vardag när den ibland är så rolig. Och du är absolut en av dem. Bästa tjejkompisen ever!!! Bara så du vet. ;)



Varma Kramar i kalla vintern

2010-12-14 @ 19:31:03
Postat av: Niklas Karlsson

Ups, såg nu att jag missat ett litet ord.



Alla mina vänner lyser upp min vardag när den ibland INTE är så rolig.



Jaja, tror du förstod ändå. =)

2010-12-14 @ 19:32:49
Postat av: Anonym

Milla, liten men naggande god.Bry dig inte om vad andra människor gör och tycker, du vet bäst själv. Alex och vi bryr oss jättemycket om dig, det vet du. Kram från svärmor.

2010-12-15 @ 13:19:40
Postat av: Johanna G

Jag förstår precis hur du menar för jag upplever det många gånger på samma sätt! Men vet du vad, personer som behandlar en så är inte värda att lägga energi på! Men det är klart att man blir ledsen!



Jag har aldrig sett dig som en grå liten mus! Jag har alltid sett upp till dig! Du är en av dom få som verkligen har betytt nåt för mig, jag har inget stort behov av vänner men du och Madde betydde så otroligt mycket för mig under skoltiden och jag är jätteglad att jag hittade dig igen på FB!



Kram

2010-12-15 @ 20:35:14
Postat av: Alex

Jag Älskar dig!

2010-12-16 @ 07:46:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0