camillaworld

Alexander är i Malmö den här helgen och hälsar på ett par kompisar. Egentligen skulle jag ha jobbat, men har istället varit hemma med halsont och feber. Nu mår jag dock bättre och ska ta tag i pluggandet under morgondagen.

Man vänjer sig vid att vara två stycken här hemma (vi är tre, men den tredje är inte alltför talför, inte på ett språk man förstår iaf). Jag är ensam rätt så mycket i vanliga fall också, eftersom Alex jobbar heltid och jag inte gör det, men jag är van vid att han alltid kommer hem på kvällarna. Jag vet att han bara har varit borta sen igår och att han kommer hem imorgon, men just nu känns det som en halv evighet. Det är så tyst här hemma. När jag gick och la mig igår fanns det ingen att trängas med i badrummet. Annars är det en grej som vi båda kan bli irriterade på varandra för, för att vi inte kan vänta tills den andra är klar utan ska ge oss in och borsta tänderna samtidigt (vi har inte världens största badrum). Men direkt när det inte finns där så märker man att man saknar det. Det kanske är för att man har väldigt lätt för att ta varandra för givna. Att rutinerna blir så hårt inrutade att man inte märker att det egentligen de som betyder någonting.

Ibland brukar jag tänka på vad jag gjorde när jag bodde själv. Jag kommer inte ihåg att jag hade så här tråkigt då eller kände mig så här ensam. Man var väl van vid att bara ha sig själv som sällskap då kanske. Jag vet inte. Jag funderar så mycket, men sen försöker jag sätta mina tankar i print och det blir bara så ordfattigt. Men det är väl svårt att sätta sina tankar i ord.

Nu ska jag fortsätta på min virkning som jag har startat på. Får se om jag lyckas färdigställa denna eller om jag tröttnar på den med.

Sov gott, allihopa!