camillaworld

Är så GLAD!

Från och med 1 juni 2011 börjar jag jobba på Systembolaget i Valdemarsvik.
Jag kommer att ha en kombitjänst lokalvård/försäljare samt inneha A-ansvaret för öl och cider!
Man skulle kunna kalla detta en rejäl BEFODRAN från den tjänsten jag har idag.
Fick en bra lön också!

Nu släpper jag all min vanliga oro över att allt ska gå och pipan och tillåter mig själv att bara vara glad! Det enda som pryder mitt ansikte just nu är ett stort fett SMILE! Äntligen börjar det gå min väg! Och jag måste erkänna att jag tycker att jag är värd det! Jag är till och med lite stolt över mig själv!

Det går bra nu!

Jag måste ha varit väldigt snäll för jag har fått jättefina (och många) namnsdagspresenter och då har jag inte ens haft namnsdag än (har på måndag). :-)


Böckerna har jag fått av mamma och pappa. Chokladen och krukan av Carro och Fredrik (fick tre par trosor av dem också, som jag glömde då jag tog fotot). Av Alex fick jag spelet.

Tack ska ni ha, allihopa. Helt perfekta presenter!
Älskar er alla!

Hittade denna roliga på Sandras blogg och tänkte: Why not?

1. Var är din mobiltelefon?
Jackfickan, tror jag

2. Var är din andra hälft?
I soffan

3. Ditt hår?
Tovigt och uppsatt i en knut

4. Din mamma?
Bästa mamman ever! Otroligt snäll och omtänksam.

5. Din pappa?
 Bästa pappan ever! Hjälpsam och omtänksam.

6. Det bästa du vet?
Apelsinchoklad och gräddkolaglass, samtidigt.

7. Din dröm i natt?
Min värsta mardröm

8. Din dröm/ditt mål?
Att bli ekonomiskt oberoende

9. Rummet du är i?
Vardagsrummet

10. Din hobby?
Virkning

11. Din skräck?
Ensamhet

12. Var vill du vara om 6 år?
På en lycklig plats med make och barn

13. Var var du igår kväll?
Hemma

14. Vad är du inte?
Tålmodig

15. En sak du önskar dig?
En crosstrainer

16. Var växte du upp?
Gryt-Valdemarsvik

17. Det senaste du gjorde?
 Åt kvällsmat

18. Dina kläder?
Myskläder

19. Din TV?
Samsung

20. Ditt husdjur?
Maggan Lou

21. Din dator?
 HP

22. Ditt humör?
Trött

23. Saknar du någon?
Ja

24. Din bil?
Golf och Saab

25. Något du aldrig har på dig?
Hatt

26. Favoritaffär?
Vet faktiskt inte

27. Din sommar?
Härlig, varm och lång

28. Favoritfärg?
Gul

29. När skrattade du senast?
På gymmet förut

30. När grät du senast?
 Förut

Roligare än så blir det inte :-)

Jag är och har alltid varit ganska osynlig. Det kommer väl på köpet när man är liten och inte gör mycket väsen av sig. Även om det är ett faktum, som jag idag har accepterat, kan detta göra mig väldigt ledsen ibland. Det är en del händelser, som andra antagligen inte ens lägger märke till, som sätter sig.

Jag anländer till en fest hemma hos en vän, som jag anser står mig ganska nära. Alla andra var redan där. Jag får frågan om jag är hungrig eftersom det finns en massa mat över. Mat som de övriga på festen hade setts innan för att äta tillsammans. Jag blev aldrig tillfrågad om jag ville komma tidigare och äta tillsammans med alla andra, utan blev ditbjuden till en senare tidpunkt. Jag var inte viktig nog att äta tillsammans med alla andra, men resterna dög även åt mig.

En gång var jag hemma och telefonen ringer. Det var en tjej i gruppen, som brukade plugga tillsammans. Hon frågade om jag visste var en annan tjej i gruppen bodde. Mitt svar blev nej. Hade inte ens en aning om vilket område i staden hon bodde. Hon förklarade att hon var bjuden på fest till henne med de övriga i "plugg-gruppen", men hittade inte dit och hade inte hennes nummer. Ville jag kolla på Eniro? Jag ljög och sa att mitt internet inte fungerade. Så alla i gruppen var bjudna på festen.
Alla utom jag.

En annan gång var under högstadiet. Jag vet att det är länge sedan och det är ingenting jag lider av idag, men det är en händelse som har etsat sig fast i mitt minne.
Det var på en franskalektion och läraren skulle meddela resultatet för ett prov vi hade gjort veckan innan. Det var två stycken som hade fått alla rätt. Han ropade ut namnet på en av tjejerna i klassen, varav alla andra började klappa händerna och hurra. Det andra namnet han ropade ut var mitt. Det var knäpptyst i klassrummet. Ingen klappade händerna och ingen jublade. Läraren delade ut proven och fortsatte lektionen som om ingenting hade hänt. Inte heller mina vänner sa någonting angående detta, varken då eller efter.

En av de största händelserna i mitt liv var när jag och min sambo bestämde oss för att köpa hus. Detta är en sak, som man delar med alla som står en nära och förväntar sig att alla ska vara engagerade. Ingen har varit speciellt intresserad av att jag har flyttat till vårt alldeles egna hem. Det visades inget större intresse av att komma och hälsa på. Hallen är nu färdig, men ingen har varit här och tittat hur det blev. Ingen har ens yttrat orden att de vill komma och se hur det blev.  

En fråga jag brukar ställa mig är hur min bröllopsdag kommer att se ut. Hur stor skillnad det kommer att vara på antalet människor på respektive sida i kyrkan. Kommer jag ha tillräckligt många på min sida för att ens fylla en rad?

Jag vet inte varför jag delar med mig av det här egentligen. Det är ingenting jag brukar prata om med någon, ingenting jag vill prata om och det finns nog ingen som egentligen vet om hur jag känner eller upplever detta. Nu för tiden går vanligtvis dagarna förbi utan att jag lägger någon större vikt vid det. Jag har för länge sedan accepterat att det är så här det är och för det mesta tänker jag inte så mycket på det. Men ibland slår det mig med ett knytnäveslag och gör mig otroligt ledsen.

En har mer än en gång sagt mig att jag måste anstränga mig mer för att synas och för att passa in. Den andra händelsen, som jag beskrev här ovanför var en av de gångerna jag har ansträngt mig till max för att passa in. Det fungerade inte då heller. Jag blev ändå lämnad utanför även om jag engagerade mig i varenda tillställning under första tiden på kursen. Så jag anstränger mig inte så mycket längre. Jag har lärt mig att det spelar ingen större roll för ingenting ändras. Det enda som ändras är att jag blir mer ledsen och besviken när jag väl kommer underfund med att jag har blivit utelämnad.

I och med att detta händer överallt så kan jag inte längre skylla på omgivningen. Jag passar helt enkelt inte in någonstans och det är bara att acceptera. Det beror på mig själv och den personen jag är. Jag är en tyst grå liten mus, som är lätt att glömma bort.

Ett av mina favorit ordspråk/citat är "Behandla andra så som du själv vill bli behandlad". Jag tror verkligen på innebörden i dessa ord.

Jag blev så glad när jag loggade in på Facebook imorse och såg att Sara hade dedikerat en låt till mig. Jag spelade genast upp den och minnen kom sköljande över mig. Jag kan verkligen känna tonårens hjärtesorg!

HELT ENKELT UNDERBAR!

Tack min fina vän!
Du gjorde min dag!

Maggan älskar att sitta och mysa med sin Knut...



Jag lovar att stackars Knut får vad han tål ibland. Maggan är en dam med humör!

Alex är duktig och målar tak i hallen
Under tiden satt jag på pianopallen och ställde frågor ur ett frågespel till honom
Vi vet hur vi roar oss en tisdagkväll :-)

Två av mina absoluta favoriter
Puss på er

Maggan kände sig nog en aning frusen när hon bestämde sig för att ta med sig hela höhögen (på rumpan) fram till matskålarna:




Lilla Maggan har även fått antibiotika. Farbror doktorn tyckte att hon var lite tjock.... Hon är en stadig liten dam på 1,3 kg. Så länge hon inte mår dåligt av det så kan hon få vara lite tjock, tycker jag!

Imorgon är man husägare

I fredags hade både jag och Alex tagit ledigt från våra respektive jobb för att åka upp till Stockholm. Det var dags för lite shopping. Och när Alex ändå skulle upp och springa Lidingöloppet på lördagen så passade vi på.

Jag har tyvärr inte fotat grejerna jag handlade. Jag köpte ett par leggings i skinnimitation på Vero Moda, två tunikor på Manhattan och ett par träningsbyxor på Stadium. Jag hade planerat att handla mer, men timmarna gick och mot slutet av dagen så tog orken slut. Så då var det mysigare att gå och sätta sig på ett café i gamla stan för att invänta Mattias och Klara.


Alex sitter och funderar över sina kungliga gener


Just me


Kaffe kaffe kaffe


Alex var spydig så jag ville ej prata med honom

På kvällen mötte vi upp Mattias och Klara för att gå och äta lite middag. Det blev plankstek! Mums!

På lördagen var det dags för Lidingöloppet. Vi gick upp och åt en maffig hotellfrukost. Sedan begav vi oss mot Lidingö.


Alex gör sig redo


Mattias och Klara gör de sista inköpen innan loppet


De tittar på varandra och tänker: "Vad har vi gett oss in på?"


Här är de fyra löparna: Åsa, Mattias, Andreas och Alexander!


Här har han kommit i mål efter 3 mil i terrängen!
Jag är oerhört stolt över honom och hans prestation!
Vill bara lägga in ett "in your face" till alla de som tvivlade på att han skulle klara det!


Två stolta, men trötta, löpare

Har sagt det 100 gånger och kommer säkerligen att säga det 100 gånger till
JAG ÄR SÅ STOLT ÖVER DIG, ÄLSKLING!!! DU ÄR BÄST!
LOVE YOU!!

Måste ju bara påpeka min egen prestation under lördagen. Jag var nämligen chaufför på vägen hem och lyckades ta oss oskadda genom Stockholm. Jag är faktiskt lite stolt över mig själv med!

Favorit i repris nästa år!?

Detta kan få mig att börja gråta. Han blir så glad över att återigen få träffa sina hussar!

Aj
Synd om mig

Vaknade klockan fyra imorse av att magkatarren gjorde sig påmind
Har inte kunnat somna om sedan dess
Kändes och känns ungefär som hela magen fräts sönder inifrån

Så idag blir det till att vara hemma från jobbet
(om man bara kunde få tag i dem så att det går att sjukanmäla sig)

Det var ju bara ett "extrapass" så jag förlorar ju bara pengar som jag egentligen inte skulle ha fått
Om det nu går att tänka så
Jag tycker att det går för då lindrar jag oron över nästkommande lön lite

Blir åtminstone en tripp till apoteket sen
Får se om de har någon mirakelkur för min "lilla" mage

Sen är det visst någon liten pälsboll, som måste ha mer gurka och torrfoder
Så det blir väl att besöka någon mataffär också

Jag hatar att vara hemma från jobbet
TRÅKIGT

Krya på mig!

Ska sluta drömma
Besvikelsen är stor

"När en man inleder ett intimt förhållande med en kvinna är hennes skönhet det första som han efter en tid slutar lägga märke till. Rent intellektuellt vet han att den finns där, men hans känslomässiga förmåga att överväldigas eller förvånas av den till den grad att han blir som berusad, försvinner grand för grand"

Jag undrar om det är så? Och när slutar då en kvinna se sin mans skönhet?

Vi människor har nog väldigt lätt för att ta varandra för givna, skulle jag tro. Man hamnar i någon slags slentrian, som kan vara svår att ta sig ur. Risken är nog överhängande att man glömmer det där man såg hos den andra när man blev kär. Eller att man blir så van vid det att man inte ser det längre.

Jag tror att det är viktigt att påminna sig själv och varandra om vad man egentligen har och tillåta sig själv att glädjas åt det. Det är nog väldigt lätt att lägga fokus på det man inte har eller skulle vilja ha. Istället för att koncentrera sig på det man faktiskt har och vara tacksam för det. Problemen finns och de försvinner inte för att man ignorerar dem, men istället för att lägga all energi på dem, fokusera på det som är bra i livet. På det som trots allt fortfarande finns kvar och var glad över det!

Jag är väldigt dålig på att tänka positivt och att se till de bra sakerna i livet. Men ibland stannar jag upp och ser mig omkring och inser hur lyckligt lottad jag faktiskt är. Jag har en mamma,en pappa och en syster, som älskar mig precis som den jag är, med brister och allt. Jag kan alltid gå till dem vad det handlar om, även om det är glädjande eller ledsna nyheter. Hos dem känner jag mig alltid hemma! Jag har två speciella vänner som aldrig skulle drömma om att vika från min sida oavsett vad! Jag vet att de är alltid bara ett telefonsamtal bort och de stärker mig i stunder då jag bara vill ge upp. Jag älskar er allihopa så otroligt mycket!

Sist men inte minst så har jag en sambo. Vi har våra problem och är ganska grälsjuka av oss, men herregud vad jag älskar honom! Och det är faktiskt ganska otroligt hur mycket vi är redo att gå igenom för att få vara med varandra. Jag vet att jag är beredd att gå igenom eld och vatten för att få spendera resten av mitt liv med honom och jag är ganska övertygad om att han är villig att göra detsamma för mig. Jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan honom för han är en del av mig. Och för att härleda till det jag började inlägget med: He takes my breath away! Jag tycker fortfarande, efter 13 år, att han är den snyggaste mannen jag någonsin har stött på. Och det bästa med honom? Han är min!