camillaworld

Jag är och har alltid varit ganska osynlig. Det kommer väl på köpet när man är liten och inte gör mycket väsen av sig. Även om det är ett faktum, som jag idag har accepterat, kan detta göra mig väldigt ledsen ibland. Det är en del händelser, som andra antagligen inte ens lägger märke till, som sätter sig.

Jag anländer till en fest hemma hos en vän, som jag anser står mig ganska nära. Alla andra var redan där. Jag får frågan om jag är hungrig eftersom det finns en massa mat över. Mat som de övriga på festen hade setts innan för att äta tillsammans. Jag blev aldrig tillfrågad om jag ville komma tidigare och äta tillsammans med alla andra, utan blev ditbjuden till en senare tidpunkt. Jag var inte viktig nog att äta tillsammans med alla andra, men resterna dög även åt mig.

En gång var jag hemma och telefonen ringer. Det var en tjej i gruppen, som brukade plugga tillsammans. Hon frågade om jag visste var en annan tjej i gruppen bodde. Mitt svar blev nej. Hade inte ens en aning om vilket område i staden hon bodde. Hon förklarade att hon var bjuden på fest till henne med de övriga i "plugg-gruppen", men hittade inte dit och hade inte hennes nummer. Ville jag kolla på Eniro? Jag ljög och sa att mitt internet inte fungerade. Så alla i gruppen var bjudna på festen.
Alla utom jag.

En annan gång var under högstadiet. Jag vet att det är länge sedan och det är ingenting jag lider av idag, men det är en händelse som har etsat sig fast i mitt minne.
Det var på en franskalektion och läraren skulle meddela resultatet för ett prov vi hade gjort veckan innan. Det var två stycken som hade fått alla rätt. Han ropade ut namnet på en av tjejerna i klassen, varav alla andra började klappa händerna och hurra. Det andra namnet han ropade ut var mitt. Det var knäpptyst i klassrummet. Ingen klappade händerna och ingen jublade. Läraren delade ut proven och fortsatte lektionen som om ingenting hade hänt. Inte heller mina vänner sa någonting angående detta, varken då eller efter.

En av de största händelserna i mitt liv var när jag och min sambo bestämde oss för att köpa hus. Detta är en sak, som man delar med alla som står en nära och förväntar sig att alla ska vara engagerade. Ingen har varit speciellt intresserad av att jag har flyttat till vårt alldeles egna hem. Det visades inget större intresse av att komma och hälsa på. Hallen är nu färdig, men ingen har varit här och tittat hur det blev. Ingen har ens yttrat orden att de vill komma och se hur det blev.  

En fråga jag brukar ställa mig är hur min bröllopsdag kommer att se ut. Hur stor skillnad det kommer att vara på antalet människor på respektive sida i kyrkan. Kommer jag ha tillräckligt många på min sida för att ens fylla en rad?

Jag vet inte varför jag delar med mig av det här egentligen. Det är ingenting jag brukar prata om med någon, ingenting jag vill prata om och det finns nog ingen som egentligen vet om hur jag känner eller upplever detta. Nu för tiden går vanligtvis dagarna förbi utan att jag lägger någon större vikt vid det. Jag har för länge sedan accepterat att det är så här det är och för det mesta tänker jag inte så mycket på det. Men ibland slår det mig med ett knytnäveslag och gör mig otroligt ledsen.

En har mer än en gång sagt mig att jag måste anstränga mig mer för att synas och för att passa in. Den andra händelsen, som jag beskrev här ovanför var en av de gångerna jag har ansträngt mig till max för att passa in. Det fungerade inte då heller. Jag blev ändå lämnad utanför även om jag engagerade mig i varenda tillställning under första tiden på kursen. Så jag anstränger mig inte så mycket längre. Jag har lärt mig att det spelar ingen större roll för ingenting ändras. Det enda som ändras är att jag blir mer ledsen och besviken när jag väl kommer underfund med att jag har blivit utelämnad.

I och med att detta händer överallt så kan jag inte längre skylla på omgivningen. Jag passar helt enkelt inte in någonstans och det är bara att acceptera. Det beror på mig själv och den personen jag är. Jag är en tyst grå liten mus, som är lätt att glömma bort.

Ett av mina favorit ordspråk/citat är "Behandla andra så som du själv vill bli behandlad". Jag tror verkligen på innebörden i dessa ord.

Har lagt till lite på min önskelista till jul. Check it out!

Jag blev så glad när jag loggade in på Facebook imorse och såg att Sara hade dedikerat en låt till mig. Jag spelade genast upp den och minnen kom sköljande över mig. Jag kan verkligen känna tonårens hjärtesorg!

HELT ENKELT UNDERBAR!

Tack min fina vän!
Du gjorde min dag!

Idag efter jobbet bäsade jag ner till stan för att möta upp Frida. Inhandling av julklappar stod på schemat. Alla klappar som blev köpta idag var konstigt nog till min syster. Hon måste ha varit extra snäll i år.

Självklart så slank det med en och annan julklapp till mig själv också.

Ett par ursöta underkläder från H&M


Diverse skönhetsbevarande produkter från apoteket
(handdukarna är ej från apoteket och ej inköpta idag, de bara låg där)


ZOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOM

När vi var tillräckligt trötta av att spendera pengar gick vi till Fräcka Frökens och tog oss en kaffe. Det är ett himla mysigt fik med underbart goda mackor (dock åt jag ingen idag). Deras veggomacka is to die for! Avokado och keso, mums!

På vägen ut från parkeringshuset ville Goffe lukta på lite snö och tog en vända in i en snövall, men sladdade sedan vackert ut på vägen igen. Jag var inte alltför fokuserad för jag stannade även vid grönt ljus. Men lite skratt blev det av det hela i alla fall. :-)

Tack min underbara bästaste Frida för ikväll. Nästa gång är det "nyårsblåsan" som ska inhandlas. :-)

Imorgon ska jag möta Sara på centralbadet för ett easylinepass. Ska blir riktigt roligt då jag inte kommer ihåg senaste gången jag tränade (pinsamt). Och som alltid ska det bli trevligt att träffa mitt gymnasiehjärta!

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHEJ!

Maggan älskar att sitta och mysa med sin Knut...



Jag lovar att stackars Knut får vad han tål ibland. Maggan är en dam med humör!

När man är sjuk så går det åt många filmer. Grannen var så snäll och lånade ut en till mig.



Tyckte faktiskt att denna var bättre än den första filmen. Visserligen var det ett tag sedan jag såg den första så jag kommer knappt ihåg den, men ändå.

Tänk att få uppleva all den där glamouren och de kläderna. Jag skulle inte vilja leva som de gör, men det skulle vara kul att få göra det för en dag. Är det någonting som jag skulle vilja ha för resten av livet är det i alla fall Carries garderob. Jag skulle älska att ha en walk-in-closet med en hel hylla med vackra skor.

Dream on

Äntligen!



Den 3 december hade Eclipse premiär på DVD/Blueray och givetvis var jag tvungen att köpa den med en gång. Har redan sett den två gånger denna helgen.

En av mina favoritscener är när Bella och Jacob kysser varandra uppe i bergen. Jag har ju läst böckerna så jag vet hur det går, men känner ändå med Jacob. Han är ju så förälskad, stackarn.

Nu är det en lång väntan på nästa film, som har biopremiär i november 2011. Ska verkligen blir intressant och se hur de bygger upp vissa scener. Speciellt det stora slaget...

Inget är som väntans tider...