camillaworld

Ojojojoj och Ajajajajajaj, men det kommer vi till senare :-)


Idag hade jag ingen alls lust att vakna när barnen började springa utanför dörren till vårt sovrum. Var fruktansvärt trött och ville sova minst en hel natt till. Men när Oliwer kom in och puffade liv i oss var det bara att gå upp och sätta sig vid frukostbordet. Emilia var på topphumör och skrek och gormade åt allt och alla. Ingenting var till belåtenhet. Där har vi en liten dam med en bestämd vilja och ett häftigt humör, precis som mormor sin :-).

Färden gick idag till Hundfjället. Alla var lika sega som mig så vi kom iväg ganska sent till skidbacken. Väl där var det bara att krångla på sig pjäxorna och skidorna. Började med att ta ankarliften upp till den ena toppen för att staka oss fram till Trollskogen. Den passade mig! En lagom lutning och mysigt med alla träd runt omkring. De andra åkte ju in i skogen och körde hej vilt, men jag höll mig i mitten. Det kändes säkrast så. Marlene höll till där med mig så jag tog sikte på henne och tog mig ner.

Sedan var det dags för min stora skräck för dagen, nämligen sittliften. Det hela började väldigt bra med att en gubbstrutt ångrade sig och backade in i mig. Alex skällde lite på honom, men fick bara mutter till svar. Så vi missade den första sitsen och fick ta nästa. Jag blundade hela vägen och lyckades på så sätt hindra paniken från att krypa fram. Rejält kallt var det i alla fall.

Väl uppe tog vi sikte mot en backe som skulle vara extra lätt. Det gick bra till en början. Jag kände mig relativt säker och hade kontroll. Jag plogade neråt och tyckte att var hur kul som helst. Innan jag vet ordet av börjar det bara gå fortare och fortare och kontrollen var ett minne blott. Här kommer dagens dubbelcitat, som Alex så fint kallade det. Alex skrek för full hals bakom mig: "Du måste svänga för att bromsa" och mitt svar blev kort och gott: "Det går inte". Efter ett par meter bestämmer jag mig för att försöka att svänga. Det börjar genast vingla och det var bara att låta kroppen fara i backen, annars skulle jag väl aldrig få stopp på mig. Jag vet inte riktigt hur själva vurpan såg ut eller gick till för det gick väldigt fort och jag var ganska rädd. Vet bara att jag slog i höften och att jag gjorde minst en mindre graciös kullerbytta. När Alex kom fram till mig så stortjöt jag för jag tyckte oerhört synd om mig själv. Jag hade ont i höften och var livrädd. Givetvis så stod Marlene och Magnus lite längre bort och hade sett hela nedfarten. Bara ren tur att ingen står beredd med en kamera när man kommer farandes. Efter det gick det väldigt sakta nerför backen och jag var lite plutig igen.

Vi tog sittliften upp igen och satte oss i Toppstugan för att inta dagens lunch, som bestod av pasta. Inte kan man prata om billigt när man äter där i alla fall, men som alla sa: "Vi är ju ändå på semester".

Efter min vurpa och maten så blev det enbart att åka Trollskogen för mig. Det är grejer det! Där går det inte fortare än att man kan ploga tills man står still. Me like!

Nu bjuder Ewa på fisk i ugn. Mums! Som tur är tar hon dock ut fisken ur ugnen innan vi äter. (Bäst att klargöra detta annars så kommer det väl någon dum kommentar från någon).

Bättre lycka nästa gång!