camillaworld

Idag har jag:
Jobbat
Varit och handlat grejer till att mata fåglarna
Satt upp fågelmatar-grejen
Tvättat sängkläder + diverse annat
Lagat mat
Diskat
Torkat av alla bänkar i köket
Plockat fram kvällens syjobb (Alexanders kostymbyxor)
Varit ute en sväng med Dagny

Så frågan är varför jag får dåligt samvete av att ha känslan att jag faktiskt inte orkar göra mer idag. Inom mig känner jag att jag inte hinner sätta mig ner ens för ta en kopp kaffe, utan jag får tvinga mig till detta.

Det finns så mycket jag borde göra istället:
Städa
Damma
Tvätta fönstren
Gå ut och sätta vårlökarna
Göra rent i och organisera köksskåpen + garderober
Plocka ordning i det blå rummet
Sortera papper i kontoret
Sy upp mina arbetsbyxor
Börja kontrollera att alla lampor fungerar i ljusstakarna (inför julen) och inhandla nya lampor vid behov
Kolla upp utbildningar inom facket + göra webbutbildningar inom facket
Fixa inbjudningarna till bröllopet
Fixa annat till bröllopet

Japp, sån här är jag just nu. Stressnivån har nog aldrig varit högre. Jag minns inte när jag senast hade en HELT ledig dag. Och då menar jag inte bara från jobbet, utan även från alla sysslor och måsten. Det skulle vara så underbart skönt att få komma hem och känna att jag absolut inte har någonting att göra, utan kan göra någonting bara just därför att jag vill. Kunna lägga/sätta mig i soffan med min virkning/mitt broderi och kunna sitta där HELA dagen, utan att ha dåligt samvete över det.

Allting går i 110 och ändå känner jag att jag inte hinner med någonting. Allt jag tar mig för tar en evighet, oavsett vad. Klockan går för snabbt och dygnet är för kort. Jag har 20 grejer på gång samtidigt. Så fort jag sätter ner arslet någonstans så piper tvättmaskinen/torktumlaren eller också så kommer jag bara på något annat som jag inte har gjort än.

 Vi är två i hushållet ändå tar jag på mig allting (i känslan). Bäst att förtydliga att Alexander hjälper till bra på hemmaplan och det var absolut ingen pik emot honom. Men när jag gör upp mina listor i huvudet på allt som finns att göra så lägger jag allting på mig själv istället för att förstå att vi faktiskt är två stycken här hemma och ansvarar båda två för att allting blir gjort. Enligt min känsla så är det jag som står ensam ansvarig ifall huset inte är städat innan det kommer gäster, det är mitt fel om tvättkorgen är full (vilket den alltid är), om det är fullt av disk på diskbänken (vilket det alltid är), osv.

Utöver jobb och hushåll ska man dessutom ha tid att träffa vänner och familj, vilket jag gör med glädje, men med ett stänk av dåligt samvete (för det finns ju faktiskt någonting jag borde göra därhemma!).

Jag förstår verkligen inte hur människor hinner med allting. Det känns som om jag håller på att gå under här, med tusen måsten och en ständig huvudvärk som följeslagare. Och då har jag varken barn eller heltidsjobb så egentligen borde jag ju ha hur mycket tid som helst så varför i hela helvetet klagar jag för?

Dagens I-landsproblem levererat!